Lämna in....

Jag har alltid haft ett inre motstånd i att "lämna in" saker som går sönder såsom bilar och andra saker som rör sig i olika riktningar. Till följd av detta anser jag mig vara en halvhyfsad hemmamekaniker. Jag hade fram till min trettioårsdag klarat mig från att lämna in mina bilar på verkstad med undantag för eventuell hjulinställning.
 
De senaste åren har jag dessvärre blivit tvungen att krypa till det berömda "fälg"korset, då vår mitsubishi visat sig kräva en hel del handpåläggning av det mer elektroniska slage.
Det hela började för ungefär ett år sedan då l200:an kallade på min uppmärksamhet genom att knappt gå att styra. Min vana trogen förutsåg jag det värsta och beställde en bättre begagnad styrservopump från skroten. Eftersom jag lossat denna några gånger tidigare det året då topplocket havererade kändes detta som en lätt match för hemmameken.
Mycket riktigt var detta ingen apollo 13-reparation, dock avhjälptes inte problemet nämnvärt. Med alternativet att börja gå på gymmet för att kunna åka på ica och köpa mjölk tog jag än en gång in den fantastiska kvalitetsvagnen på billyften som numera rostat fast i l200-läge, väl där under kunde jag sedermera konsatera att felet måste ligga i antingen styrväxeln eller rattstången. 
Med styrväxeln nerplockad kunde hemmameken snabbt konstatera att felet låg i en liten gummiupphängning för rattstången. Felet avhjälptes med en droppe 5-56...
 
När allt åter var på plats hade hemmameken lyckats kugga rattstången fel men resultatet att ratten stod snett. Till följd av detta trodde då den japanska datorn som bestämmer att bilen gick snett, fast den gick rakt Den bestämde sig då för att stänga av den ytterst viktiga funktionen på en bil som har en ungefärlig viktfördelning av 10% på bakhjulen, nämligen antisladd-systemet. Enligt min lilla verkstadshandbok skall man med tämligen enkla medel kunna lossa ratten och justera denna givare för att sedan kalibrera densamma. Min första tanke var att eftersom min nuvarande diagnostikutrustning börjar komma till åren och kanske behövde uppdateras började jag undersöka möjligheten till införskaffning av en ny. Det visade sig ganska snart att det fanns ett verktyg som passade ungefär 95% av dagens bilar och hade funktionen jag sökte. Nu visade det sig att jag såklart hade en bil som representerade de sista 5 procenten, vilket förvånade mig föga. Ett fungerande verktyg skulle således kosta cirka tre gånger mer än de 5000 jag först tänkt mig.
Ett snabbt överslag i hemmamekens huvud resulterade i att det kanske kan löna sig att lämna detta problem till dom som kan: Verkstaden.
Det passade sig så bra att Mitsubishi tidigare kontaktat oss för en garantiåtgärd vilket innebar att oljekylaren till automatlådan skulle plockas bort eftersom oljan inte blir nog varm vintertid och detta kan leda till haveri. Hemmameken tyckte i sitt stilla sinna att har bilen rullat 22 000 mil borde väl skadan isåfall redan vara skedd men då bättre vetande verkmästare övertygat mig om den kritiska situation jag befann mig i slog mig tanken att då kan ju dom kunniga med rätta verktyg åtgärda båda mina problem.
Så iväg det bar till sundvall med en ledig dag från jobbet som följd, bilen lämnades och den gladlynte kundmottagaren lovade dyrt och heligt att alla mina bekymmer skulle vara borta vid helgens intågande...
 
När det japanska undret så kulle hämtas klockan halv fem konstaterar jag att ratten är rak men antisladdlampan fortfarande lyser likt ett långfinger i instrumentbrädan.
Efter att lyckats haffa en kundmottagare och en servicetekniker kunde denne med foten i ytterdörren på väg till bolaget konstatera att ovan nämnda givare var trasig och behövde bytas, det måste varit en händig kille som hittade felet på fem minuter när den som gjort övriga arbeten under dagen inte hittat något... ...
 
Jag blev erbjuden att återkomma på måndag men avböjde vänligast och förklarade för den fredagsmysige kundmotagaren att det kostar mig 4000 om dagen, plus resa samt verkstadskostnader för att ha bilen på verkstad i sundsvall.
 
Tiden gick och felet ignorerades när vägen blev bar och sommardäcken lades på, men lika snabbt gjorde avsaknaden av antisladdsystem sig påmint när halkan kom.
Denna gången hade jag för avsikt att satsa lokalt, och efter att ha ringt runt till verkstäderna i sollefteå fick jag tillslut besked om att en verkstad kunde fixa detta utan problem, låt oss kalla dem matsahlens bil. Ny sensor beställdes och hoppet om en sladdfri jul väcktes åter. 
 
Japanska flottans stolthet rullades in mot den lokala frälsaren som hade svaret på mina böner. Jobbet skulle ta cirka två timmar.  Fyra timmar senare får jag ett samtal av den förtroendeingivande kundmottagaren med orden "Du... Det går inget bra för oss", vilket på verkstadsspråk beytder "vi har förstört givaren vi skulle byta och vi får inte hem någon ny förrän nästa onsdag".
Jag godtar ursäkten eftersom jag vet av egen erfarenhet att allt inte alltid går som man tänkt sig. När min kära sambo senare hämtar det japanska vidundret så blinkar i stort sett hela instrumenteringen. Tydligen så har man lyckats, inte bara att ta sönder det som lagas skulle, utan även satt griller i hela bromssystemet med resultatet att abs-bromsarna inte fungerar samt att varningslamporna för densamma samt övriga bromssystemet blinkar som familjen Grisvolds hus på julafton. 
Allt är i sin ordning hävdar kundmottagare nr2 när hemmameken ringer ifrågasättandes denna adventsbelysning, felet kommer åtgärdas så snart nya givaren är installerad och kalibrerad.
 
Två veckor senare "igår" lämnar vi ånyo in vår fyrhjulsdrivna julgran på till sollefteås flaggskepp på verkstadshavet med löftet om att två timmar  skall räcka för denna operation. klockan 16.55 "fem timmar senare" går jag med lätta steg för att hämta min nysläckta julgran varpå jag får till svar "du får ingen bil i dag, har inte .... ringt dig?"
Kundmottagare nr1 har ingen bra information att ge hemmemeken då större delen av personalstyrkan befunnit sig på julbord de senaste timmarna och kundmottagare nr2 som har koll på mitt ärende har gått för dagen. 
 
Räknandes till 10 sätter jag mig i en lånebil lika stor som förtroendet för företaget i fråga och rullar hemåt med löftet om att imorgon skall min japanska stridsvagn vara klar för nya drabbningar.
 
10.45 idag erhåller jag sms om att min bil är klar. Min kära sambo åker än en gång till verkstaden och får veta att notan för utfört kvalitetsarbete hamnar i runda slängar på 4500 kr, blligt kan tyckas då den totalt nerlagda tiden torde vara betydligt mer än så.
Problemet i denna dieselknackande kråksång är dessvärre att när den japanska kamikazemaskinen startas finns där hela adventsljussamligen kvar. Kundmottagare nr1 upplyser mig då om att verkstaden trots sin uppbröstade kampanj om att serva alla bilmärken inte gäller just min bil. För att släcka denna julgran krävs en insats från en märkesverkstad, med andra ord mitsubishi i sundsvall.
 
För att sammanfatta detta kan man se att jag har lämnat in bilen tre gånger på olika verkstäder, snart en fjärde, till en kostnad av i runda slängar 8000 "ej inräknat förlorad arbetsinkomst och resor" för att byta något som jag själv kunnat bytt i mitt eget garage och dessutom fått ABS:en kvaddad. 
 
I min bransch hade förtaget inte blivit särskilt långlivad om man lovat en lösning på ett problem, förstöra mer än vad som var trasigt i början, komma på att man inte har verktygen att slutföra jobbet och sedan fakturera kunden. Bra där!
 
 

Att säga upp en försäkring

Brev till Anticimex:
 
Hej Anticimex.
Jag heter Emil Engström, har försäkringsnummer xxxxxxxxxx och har för avsikt att avsluta er trygghetsförsäkring. Låt oss börja från början. Jag och min sambo förvärvade ett hus för ett antal år sedan och fick då erbjudande om att teckna denna försäkring som var gratis försa året, det ingick även en besiktning. Sagt och gjort, besiktningsmannen uppenbarade sig en eftermiddag och började således inspektera vårt inhandlade näste. Anmärkningar upptäcktes och antecknades, jag fick bland annat veta att man gärna skulle täta runt rörgenomföringar vid badkaret eftersom fukt lätt kunde komma i däruti, jag kontrade i egenskap av vvs-montör att detta förmodligen redan var utfört vid monteringen av densamma “1984”, och skulle så inte vara fallet torde skadan redan vara skedd. Klämringarna till våra icke typgodkända golvbrunnar satt inte fast och et utbyte av dessa var att föredra, brunnarna alltså. I försvar av vårt hem hävdade jag att så länge klämringarna sitter på plats och mattan inte visar spår av att fukt trängt in bör dom väl ändå anses som tjänliga. Tätskiktet i duschen var nästa bekymmer eftersom det inte gick att fastställa hur det såg ut “bakom”, vilket jag förstod fullt om nu inte vår besiktningsman var besläktad med sonen av krypton, dvs stålmannen och därav erhållit röntgenblick från födseln.
Efter att ha pekat buttert på upphängningen diskmaskinsslangen och rekommenderat oss att köpa ett underlag till diskmaskinen trots 10cm mattuppvik i bakkant ville besiktningsmannen ta en titt under huset då torpargrunder är roten till större delen av den ondska som härjar i våra hem, problemet var att luckan som mäter 50x30 cm inte var tillräcklig för att en så ståtlig besiktningsman skulle passa däruti.. Enligt vad jag kan förstå så fick vi även anmärkning på krypgrunden i form av “ej inspekterbar" eller liknande utfall. Hur som haver, fakturan kom nästa år som det brev på posten det är och nu har vi betalat denna försäkring två gånger. Enligt vad jag kan förstå efter att ha läst era villkor så har vi egentligen betalat 2428kr för en försäkring som egentligen inte täcker någonting eftersom något återbesök aldrig utfördes och kontroll av åtgärdade anmärkningar uteblev också.
Nu vill jag som jag i inledningen skrev säga upp denna försäkring, jag fick för mig att det kanske är bäst att man kontaktar er så att ni slutar skicka påminnelser. Känslan jag får när jag läser i er påminnelse att ni “saknar min betalning” och att ni “ser fram emot den” tolkar jag som att detta är mer eller mindre valfritt. I förhoppning om att inte hamna hos inkasso så tackar jag för ett gott samarbete. På återhörande!
 
Med vänlig hälsning Emil Engström

Jag! Föräldrer??

Min kära sambo hävdar i enighet med mödravården att hennes i färdriktningen växande mage beror på att det bor någon där inne. Jag har ställt mig funderande hur detta gått till då jag inte har en aning om hur detta gått till. Ingalill säger detsamma och hävdar att hon inte var med när de hände. Troligast är nog att jag är skyldig ändå eftersom det verkar vara en tämligen aktiv krabat där inne.
Detta är ju förmodligen det största man någonsin kommer vara med om och ska bli väldigt spännande. En blandning mellan mig och Ingalill torde bli ganska intressant.
Det får mig själv att fundera på vad jag kommer från och vilka egenskaper jag fått från mina föräldrar.
Till att börja med måste jag ge min mamma och pappa en stor eloge eftersom jag "enligt vad jag minns själv" inte var någon walk in the park. Jag satt aldrig still, munnen var aldrig strängd, rösten var gäll som en ohartsad fiolstråke och gränsen mellan skratt och gråt var ungefär lika skarp som ett rakblad. Hur som helst inbillar jag mig att det blev folk av denna gosse till sist.
Åter till varför jag är som jag blev. Efter att ha växt med mina föräldrar tycker jag mig nu ha en ganska bra bild av vilka  de är och vad de fört över till mig. Troligen har jag ärvt en del av dessa i huvudsak positiva egenskaper och säkert en del annat också, som mammas ointresse för städning och pappas dåliga golfsving.
 
Vi börjar med Pappa Totte:
Pappa är nog den mest tekniska person jag känner, jag har alltid trott att eftersom jag går i morfar Dan:s fotspår så har jag fått min tekniska sida enbart från mammas sida skäkten men ju äldre jag blir desto mer förstår jag att pappa står för minst lika stor del på den fronten och ju äldre jag blir desto mer börjar förstå hur klurig han egentligen är. Han hävdar alltid att han inte är så duktig på saker och ting trots att han kan renovera bilar, svetsa, rörmoka, snickra, you name it. Han är en av dom få personer som jag kan jobba med som inte är i "vägen" när man håller på att greja med något, istället kommer den där tredje handen när man som mest behöver den eller verktyget man precis skulle hämta.
 
Pappa byggde huset jag och Ingalill bor i tillsammans med morfar, då var han 31 år gammal, jobbade skift på bromsband och snickrade på dagarna samtidigt som jag och Johan var små och bodde i lillstuga hos mormor och morfar. Skulle vilja se den småbarnsförälder som fixar det idag utan att gå igenom väggen. Till saken hör att jag, i och för sig ur en mycket subjektiv synvikel anser att detta är ett bland dom mest välbyggda hus jag sett, rakt och riktigt, inget fusk, och jag har ju ändå sett ett par stycken både utan och innan.
Pappa är väldigt planerande i allt han skall göra, ofta har han innan arbetet skall utföras gjort ritningar med tydliga måttangivelser i olika vyer, allt utfört enligt konstens alla regler. Det beundrar jag. Jag har aldrig haft det tålamodet utan har snarare sett en ritning som regler som är tråkiga att följa, men jag tror att det kommer med åldern och visdomen. Bättre göra rätt på en gång och att det tar lite längre tid som han brukar säga.
Samma sak gäller istort sett i allt som skall utföras. som exempel när vi var till Prag så hade han i veckor innan studerat restauranger, utflyktsmål, turistfällor etc. Å andra sidan kan det ibland gå illa som de gången vi var i stockholm och han lyckades bomma datumparkeringen två dagar i följd. Det för oss in på pappa Tottes ekonomiska tankesätt.
När jag var mindre tyckte jag att pappa var snål, ungefär som han i sällskapsresan, han som ska ha alla in i fotoautomaten på en karta =). Jag har däremot förstått nu på äldre dagar att ordet snarare kanske skulle vara "vardagssnål" som i att kolla vart dieseln är billigast, köpa bits på biltema trots att dom håller till två skruvar, svänga förbi fyndhörnan på ikea nå'n gång i veckan för att se om det dykt upp något matnyttigt som kan användas i nå'n byggnation. Däremot när det kommer till prylar såsom teve, stereo, dator etc är det high end som gäller.
Pappa har otroligt skön och finurlig humor vilket man ser i många av hans "brev".
Han säger ofta det. 
- Jag har skrivit ett "brev". Det uppkommer ofta när något man köpt gått sönder eller inte lever upp till den förväntade standarden, det är dessa brev som fått mig att tycka att skriftform kan vara ett roligt och finurligt sätt att uttrycka sig på.  En klassiker i samanhanget är brevet till panntillverkaren CTC som fick sina fiskar varma när den första värmepumpen här i huset inte fungerade, det slutade med att vi fick en ny. Nå'n gång ska jag scanna in det och lägga ut det på bloggen.
Han är en jättedålig förlorare, blir irriterad när han förlorar på quizkampen, och kan man fuska i nåt spel så provar han gärna, tappa tärningen på golvet när man spelar yatzy typ.. =)
 
Ofta kan jag tänka tillbaka på när mamma och pappa hade cateringfirman hur det speglade deras personligheter. Pappa hade blädderblocket med exakt timing när maten skulle serveras och hur man skulle se till at alla fick mat samtidigt och att allt fungerade. Mamma hade 20 kastruller igång i två olika kök samtidigt som hon skalade potatis, gjorde gräddsås och delegerade arbete till höger och vänster. Men så är dom ju chefer båda två också...
 
Mamma Karin:
Min mamma är en så'ndär människa som i folkmun kallas eldsjäl, hon har en outtröttlig energi när det kommer till sånt hon brinner för till exempel: familjen, idrottsföreningen, kost och näring, byalaget, vänner etc. Jag fattar inte hur hon klarar av det. Mamma var aldrig särskilt duktig i idrott, men jag tror att hade multi-tasking eller vm i föreningsliv funnits hade hon varit regerande mästare. Inte nog med att hon reser land och "värdsdel" runt och är har stenkoll på allt som händer inom sitt arbete så finner hon ändå tid att bjuda oss barn på god mat, ta med oss en vecka ut på Rot-sidan eller varför inte åka till USA för att hämta hem mormors kusin som blivit gammal och vill flytta hem till sverige. Och sedan förse denne med lägenhet, pension och läkarbesök etc etc. Nu ser jag dom där grytorna igen..
Mamma sätter alltid andra före sig själv och har en aldrig sinande god tro på människan. Hon säger alltid vad hon tycker och vet precis vilka knapar hon ska trycka på för att jag ska fälla ut taggarna och bli förbannad, högt i tak men varmt ändå skulle man kunna säga. Jag kan tycka att mamma är ganska lik en italiensk maffiamorsa ståendes vid grytorna inte rädd för att ryta till om det behövs.
Hon upphör aldrig att förvåna, som nu till exempel då hon helt plöstligt dyker upp på mittnytt, saklig och proffsig i vanlig ordning, inget konstigt med det, för sån är mamma.
Något annat som personifierar henne är hennes otroligt starka känsla för familjen och släkten, jag vet inte hur många gånger jag som tonåring suttit och himlat med ögonen när mamma berättar om hur morfars släkt kom till Gruvberget, eller hur morfar Dan cyklade till Karlsmyra' för att "fria" till mormor som det hette, och hur hennes farmor Elna skrev dikter och böcker. Å den där boken om Forse bruk.. Idag är jag evigt tacksam för denna hjärntvätt och är så glad att jag vet vad vi kommer ifrån, vad våra förfäder gjorde och så vidare, vi är ju ändå inne på sjätte generationen här på berget.
Mamma slänger sig ofta huvudstupa in i dom flesta till synes omöjliga utmaningar utan att kanske först fundera så mycket. "-ÄÄÄ, det där fixar vi" Säger mamma och mycket blir det så, Alting går och problem är till för att lösas, en mycket osvensk inställning kan tyckas, Läste idag i tidningen en nöjesredaktör som i skidåkarfrågan citerade Sean Connery i The Rock "Losers always wine about their best! Winners go home an fu*k the proom queen". Kanske lite i överkant men just det där jävlar anamma finns det gott om i mamma Karin, även om hon inte anser sig vara en tävlingsmänniska så har hon ändå ett otroligt driv som jag önskar jag hade en tiondel av.
 
I motsats till Pragresan med pappa så var det raka motsatsen när vi var i USA med mamma. Vet man inte vart man ska så traskar man snabbt och bestämt fram till en fullständigt okänd människa och spänner ögonen i denne för att fråga om vägen och varför inte fråga varifrån han kommer, kanske känner han den där personen du träffade där som.... Det fina är att det ena sättet inte är bättre än det andra. Vi hade aldrig fått upplevt Prag på det viset vi gjorde om vi inte haft all info om vad man kunde se och vi hade förmodligen blivit blåsta på både bröd och snaps, för det kostar extra. Vi hade aldrig upplevt Florida som vi gjorde om vi inte hoppat på och hyrt det där huset som mammas syster Elsa kände nå'n som hade ect etc.....
Bättre att ångra något man gjort säger mamma, Som till exempel att haffa Stewie Wonder när man ser honom på gatan i grekland =).
 
Detta är såklart bara fragment på ytan över mina kära föräldrar. Jag kan iallafall säga så mycket: Om jag lyckas vara hälften så bra förälder som ni ÄR åt mig får jag vara glad. Ni finns alltid där när man behöver er, även om vi inte ses så ofta som vi kanske borde. Ni ställer alltid upp till 200 procent och jag är så glad att jag har en så nära och ärlig relation till er båda. Ni kommer bli suveräna farföräldrar till mitt och Ingalills barn och jag är så evigt tacksam för att jag får ha er i mitt liv och jag kommer alltid behöva er båda! Jag älskar er!
 
Och nej mamma, jag har inte druckit. ;)
 
 

En fladdermus i sovrummet....

Har nu suttit en bra stund och provat alla tänkbara lösenord och användarnamn jag kan komma på för att till slut komma in hit, kanske ett tecken på att man är här för sällan? Nu är jag iallafall här och jag måste bara berätta vad som hände härom natten.
Hur det än var så hade jag och min kära sambo lagt oss för att sova, hon iallafall. Jag brukar oftast slå ihjäl någon timme framför teven innan jag lägger igen ögonlocken. Vid ungefär 0015 får jag ett mail i telefonen från ip-kameran i garaget som visar detta
Det första jag tänker är att garaget nu är hemsökt, tänker först googla fram Terry Evans nummer men jag sansar mig ett ögonblick. Jag inser att jag inte kommer kunna somna innan jag undersökt vad det är som susar förbi där ute. Jag bestämmer mig för att det måste vara en fladdermus som av någon konstig anledning kommit in i garaget, och eftersom jag hört nå'nstans att guano inte är att föredra för lacken ville jag helst inte att vi skulle få några exkrementer på vår fina bil, därav gick inte en direkt konfrontation att utesluta.
Att väcka den Ingalill som sover är inte det allra lättaste, eftersom jag ofta är ute på nattliga eskapader letandes både vattenläckor och spindlar är hon ganska van att ignorera mina utspel, men efter att ha fått liv i Elfgrenen så förklarade jag mitt ärende och hävdade bestämt att hennes medverkan var av yttersta vikt helst medelst älgstudsare eller i yttersta nödfall salongsgevär.
När jag fått förklarat för mig det där med fri skjutväg och nackdelen att avfyra ett eldvapen i ett garage fullt med gasflaskor insåg jag att det kanske inte var så'n bra ide'. Nej nu ljög jag...
Sanningen var att vid händelse av en eventuell fladdermus hade Ingalill förmodligen adopterat den och gett den permanent härbärge medan jag förmodligen sprejat den med bromsrengöring och skrikit som en liten flicka i hopp om att den skulle vika hädan.
Vi pälsade iallafall på oss och gick ut och jag tänkte ta på mig skoterhjälmen i förebyggande syfte men räddade den lilla bit av manlighet som fanns kvar genom att låta bli.
Väl ute i garaget smög vi sakta fram till den eventuella bestens hemvist men kunde inte skymta den någonstans.
Helt plötsligt från ingenstans uppenbarar sig monstret. Det var en mal, storlek cirka 3cm som förmodligen sett ir-lampan på kameran och flugit nära och därmed uppenbarat sig som ett groteskt flygfä.
Eftersom det nu fanns vittnen till händelsen kan jag inte gärna göra annat än att dela med mig av denna absurda men dock inte förvånande händelse. Men håll med mig: Inte fan ser det där ut som en mal??? Eller?

Slav under tekniken

Mitt förhållande till den kungliga hufvudstaden är inte det allra bästa, det är ett ömsesidigt hat oss emellan som står stadigt likt kinesiska muren. Ehuru har det under min sista färd till mitt alldeles egna Mordor kommit till min kännedom att vardagstekninken sätter käppar i mina hjul.
Jag har av princip se'n jag köpt GPS följt denna slaviskt likt de tre vise männen följde stjärnan i öster. Men nu när sommaren är här och nu 75% av alla farbara vägar i Sthlm utgörs av vägarbeten "till skillnad mot de 72% i vanliga fall" insåg jag att jag kanske ska prova att följa skyltar istället för fru Garmin, detta efter att min avfart "164" inte fanns kvar och jag hamnade på ett ställe där jag kände igen migenbart  eftersom jag kört fel där förut.
Av erfarenhet vet vi att navigatorns verklighet och den vi lever i inte alltid stämmer överens och att kennedy space center lika gärna kan vara en bank femton mil ute på vischan.
Jag brottade mig iallafall igenom den underbara rusningen och tog mig ut på värmdö dit jag skulle. När jag sedan skulle hem så fick fru Garmin endast agera back seat driver, ungerfär som min kära mor, fast hennes volym stiger ju närmare korsningen man kommer och jag har inte hittat volymjusteringen än. Nu tror jag å andra sidan att mamma Karin skulle vara 1000 ggr bättre guide i Sthlm än min GPS. Iallafall så åker 222:an från Gustavsberg i godan ro och förbereder mig att stångas med sl-bussar och skäggmuppar i stuprörsbyxor, helt plötsligt när jag närmar mig staden uppenbara sig likt en oas en skylt som det står E4 på. GPS:en vinkar höger men jag svänger vänster "wild n' crazy". Jag hamnar i en tunnel som inte tycks ha något slut utan fortsätter och fortsätter, undertecknad är fullständigt övertygad om att komma ut på andra sidan Narniagarderoben men helt plötsligt är jag ute på E4:an i norrgående riktning.
Det som alltså har skett är att jag i min fullständiga tro på tekniken har följt min GPS som velat dra in mig i centrum varenda gång jag åkt till Stockholm. Jag som den primitiva norrlänning jag är har såklart trott att detta är enda vägen genom staden. Tankarna har gått: "Men hur kan man vara så in i helvete dum att man måsta ha in alla bilar IN i stan?" "Men ÅÅÅÅÅÅÅ" "Hur kan man välja folk som drar vägar på detta vis???" etc etc.
Så på grund av min personliga inkompetens och närsyntet har jag inte brytt mig om att kolla skyltar utan lyssnat på den stränga damen i navigatorn. Jag ska inte säga att Stockholm och jag har försonats men vi har iallafall fått ett beacon of hope. Vi ska alla vara glada att Frodo inte hade GPS när han skulle till Mount doom för då hade Sagan om ringen haft lika många episoder som Glamour.

Min bästis..

Så har alltså dagen kommit som jag bävat inför så många år. Jag kommer på mig själv att klaga på gamla östermalmstanter som gulligullar och hela deras tillvaro verkar kretsa kring deras små handväskhundar eller tjocka innekatter, men när det väl kommer till kritan är jag nog precis likadan om inte sju resor värre.
Det är helt otroligt vilket intryck ett husdjur kan göra. Allas vår Tusse har alltid funnits här vare sig man ville det eller inte. Antingen för att avgrundsjama för att få komma in och dricka vatten i badkaret eftersom vattenskålar inte duger, ligga i torktumlaren och håra ner alla nytumlade kläder, eller stryka sig runt benen precis när man plockat oljepluggen ur tråget på bilen, eller varför inte titta in i förnstret på övervåningen hos grannarna ståendes på en sexmetersstege, eller komme nerkanandes som ice-age ekorren från samma grannars altantak.
Denne pälsbeklädda varelse har alltid varit i närheten här hemma, alltid ett par steg bakom, eller framför och alltid med glatt jam till svar. Jag tror och hoppas att han haft det bra hos oss på berget, efter att första året fått vara innekatt nere på sta'n. Jag minns att det gjordes tappra försök att klättra uppför flaggstången första gången han fick vara ute. Det gick inte så bra trots att han hade två varv runt huset som ansats.
Det känns helt absurt att man sitter och gråter och sörjer en gammal katt men Tusse har liksom varit nå'n form av bestående punkt iallafall i min tillvaro, alltid hemma, alltid glad. Ungefär som SkallePer i Ronja Rövardotter. Och jag säger som Mattis sa: Han fattas mig!
Sov gott gubben!!

Kärnreaktorer och gnällspikar..

Eftersom det idag är den officiella dagen varje vecka då teven belamras av min kära sambo som vid något svagt tillfälle förhandlat till sig att just denna kväll är helt vigd åt översminkade egotrippade och socialt begränsade läkare iform av "Grey's Anatomy", tätt följt av "off the map" som i praktiken är samma program fast i djungelmiljö. Detta andra program fördes för övrigt in i överenskommelsen utan överläggning vid föregående styrelsemöte. Istället för att kalla till extrastämma ägnar jag nu min blogg en tanke eller två denna blåsiga onsdag kväll.
Inte bara en gång tänker jag att "det där måste jag blogga om", men lika lätt ramlar det ur huvudet. Jag har inga som helst problem i att minnas registreringsnummer på istort sett alla bilar någon i släkten någonsin har ägt, jag kommer också ihåg koden till windows 98, windows me och säkert halva windows 95. Men att minnas att posta ett brev eller att ta ur en tvättmaskin när den är klar verkar tämligen omöjligt.
Jag minns dock en sak som stört mig förut och gjorde likaså i veckan. Scenariot är en lokalradio någonstans i Sverige, klockan är förmiddag och i etern utspelar sig ett icke nämnt program där man kan ringa in och söka saker som man inte har därest ivriga lyssnare kan bli av med det man inte längre behagar. Jag skulle kalla det blocket version 0.5, men för dom som inte har upptäckt internet kan ju detta vara ett vettigt alternativ.
Underhållningsfaktorn är förvisso högre på radion och det är väl det som är hela poängen. Men....
Kärnan för min irritation ligger i de människor, företrädelsevis penisonärer eller samhällsmedborgare som har alldeles för många blanka blad i almanackan som ringer in till programmet. det kan låta ungefär såhär. "för att inte namnge eventuella människor så är alla namn fingerade"
Programledare: Klas P Lingonson
Pensionär: Agda Bitterson
K: Och nu ska vi till Alnö för att prata med A. Hur har du det idag?
A: Njaaaaaa, jag vet inte det ja...
K: Du sitter väl ute på Alnö?
A: jo..
K: Och vad gör man där en så'n underbar dag som idag då solen skiner och våren är i luften, sitter du och tittar på havet och njuter av det goda livet med en kopp kaffe och en god bok?
A: Näää du, du vet att jag är så ofärdig, å allergisk är jag också.
K: Men du måste väl ha fin utsikt om du kliver upp ur köksstolen?
A: Nä du vet jag sitter ju i rullstol jag, ser dåligt gör jag också! Å kaffe kan jag inte dricka för jag har så dålig mage, å se'n dog katta igår så nu har man ju ingenting å vara glad för!
"K styr smidigt och med van hand över samtalet till den enligt producenten avsedda anledningen till A:s medverkan, A: tycker inte att hon berättat klart för länet hur ont man kan ha i sina fötter samtidigt som alliansen har tagit alla pensionspengar. Annat var det förr. osv osv.
I slutändan har så A: kommit på att söka något som för länsborna är fullständigt omöjligt att inneha "typ tegelpannor från 1945 i mintgrön kulör" bara för att bevisa att även detta elända inte kunde avhjälpas.
Detta händer varje fredag i mer eller mindre varierade former. Folk ringer in bara för att berätta hur dåligt dom har det och hur synd det är om dom, se'n att man får söka saker, det är bara en täckmantel. Därför har jag nu kommit på ett par nya namnförslag på programmet som kanske skulle föra det lite närmare sanningen.
Ring så grinar vi
Ja, vi har hört den förut
Gäster med krämpor
Det kommer mera
Livet är en pest
Ok, det kanske inte är så lätt här i livet  alla gånger men måste man basunera ut hela gallan i lokalradion? Mitt råd till dessa lyder som följer: Skaffa en blogg!
I en helt annan del av länet kom jag idag under lunchen på en sak som kommer kunna revolutionera kärnkraften för all framtid och helt eliminera risken för härdsmälta. Jag ska försöka bygga en gigantisk modell av vår mikrovågsugn som jag sedan ska kränga till japanerna, då kan dom sätta den över reaktorerna och köra igång för vår mikrovågsugn skulle kunna släcka vilken härdsmälta som helst. Det spelar ingen roll hur länge jag eldar mina matlådor så har jag ändå absoluta nollpunkten i kärnan. Tänk på det nästa gång TEPCO!

beach 2011

Har alltsedan min första ryggvärk på fem år bestämt mig för att återuppta besöken på "gymmet". Detta kantas dock av vissa problem. Inte i att fortsätta att gå på gymmet, vilket man lätt skulle kunna tro. Nej, problemet ligger i att lyckas få tag på ett jävla gymkort.
Har nu försökt i snart två veckor men den fantastiska icke nämnda förening som undertecknad för övrigt sponsrat med cirka 10 000 under två års tid kan inte utan större problem mottaga en medlemsavgift via bankgirobetalning. Dessvärre brukar jag inte särskilt ofta inneha dessa summor i kontanter så när man likt en lottovinst träffar den ende person som tillhandahåller dessa kort är likviditeten ofta begränsad.
Tydligen så kostar ett medlemskap i icke nämnda förening 500kr per år utöver de 1000 kronor som ett gymkort kostar. Uppenbarligen innefattar inte ett sponsorskap automatiskt medlemskap vilket skulle innebära en kostnad på 1600 kronor samt en depositon på 150 för ett passerkort. Hädanefter lägger jag nog sponsorslantarna där dom hör hemma, i Österforse idrottsförening.

En kortis.

Jag förstår inte vad kärnkraftsmotståndarna pratar om. Sverige har väl ingen kärnkraft? Tycker det verkar som att alla reaktorer står. iallafall vintertid. Å andra sidan vore det bra att stänga ner dom så att vi får upp elpriserna lite grand.
för övrigt kan man fråga sig hur många av motståndarna som bor i hus och inte har elen "inpå" hyran. Ska vi som alla miljökämpar sedan vill köra elbil och ha ett par bilar instoppat i eluttaget dagarna i ända för att kunna åka till affären, då kan man undra vilka kilowattpriser vi kommer ha då? Tur att man har köpt in sig på en vedmaskin, jag ska gengaskonvertera S6:an! Undra hur mycket det skulle göra om vi satt en så'n där Kalle Anka-mössa med propeller på varenda människa, då kan man verkligen snacka om självförsörjning. Fast å andra sidan skulle det förmodligen läggas skatt på den där mössjäveln så i slutändan blir man nog skyldig ändå.
För att återgå till den här bloggens syfte, dvs sammanställa mina upptåg och projekt som inte alltför sällan kantas av mer eller mindre misslyckanden kan jag berätta en sekvens från förra veckan:
I och med som det står här ovan så har jag tillsammans med åtta stycken filurer köpt en vedmaskin. Jag har en fantastisk förmåga att "inte hinna"= bli så jäva less, så min ved är sällan klar innan midsommar, resultatet blir då ofta blöt och dålig ved som kräver ofantliga mängder brännbara substanser för att överhuvudtaget brinna. De senatse åren har jag dock tagit ett hårt tag i min krage för att undvika detta scenario, därav detta köp.
I fredags efter att vi gjutit golvet i Johans källare var dagen fortfarande ljus och hoppet stod högt, så i en impuls kom jag på att hämta hem apparaten som nu skulle frälsa min vedtristess. Johan hade dagen innan skottat av går'n hemma hos sig så att betongbilen kunde ta sig fram men såklart hade inte tanken åkt genom mitt huvud att det låg en halvmeter snö på vedbacken som jag snart skulle behöva komma åt. Det som skulle ha tagit Johan två minuter med en ljungby tog mig en timme med vår eminenta Fordson Dexta från 1959 medelst shacktblad från specialarbete anno bispgårdens tekniska skola år 2000.
Med bladet avmonterat påbörjade jag den långa färden mot Lasse Hallströms residens där den nyinförskaffade vedmaskinskapochklyvapparaten stod, iförd snökedjor var hastigheten av något långsam karaktär, gissningsvis 7-10 kmh enl multiinstrumentet på mitt ford"s"on. Efter att ha avklarat knappt halva sträckan stannar min trogne kamrat, inte på en gång men fort nog att inte hinna hitta ett bra ställe att stanna på. Diesel finns i tanken men den yttepyttetunna bränsleledningen på 6mm blir ibland tät, hur detta kommer sig är en annan historia. Problemet är inte okänt, det har hänt förut, inte nog ofta för att rensa tanken men nog ofta för att inte bli förvånad när det händer och därför har ett filter monterats där man med god marginal brukar kunna se när det är dags att göra en rensning, dock inte denna gång.
Skruvandes i snålblåsten med inget annat än en skiftnyckel som troligen nallats ur nåt ikea-set kände jag mig som hämtad ur deadliest catch där jag stod med dieselledningen i munnen och blåste för brinnande livet medans jag förfrös mina fingrar. När dieseln äntligen började flöda och luftningen var avklarad fanns det alldeles precis tillräckligt mycket batteri kvar för att den skulle tända till en gång men inte starta.
Som så många gånger förr innan moped och körkort var ett faktum fick jag vandra vägen hem där jag passade på att  vinka till våra goda grannar som satt på altanen och såg ut att ha de mycket trevligare än jag. Jag fann ett batteri som fick åka med ner till den strandade dextan som senare startade som ingenting hade hänt, bilen parkerades vid vägkanten och färden återupptogs. Väldigt många minuter senare då jag kommit fram och backat upp för att koppla på detta vedhuggarnas underverk upptäcker jag att tapparna för trepunktslyften såklart är för stora för den lilla dextan. Föga förvånad rullar jag och min tappre kamrat hemöver i solnegången. Bilen återhämtar jag med hjälp av Ingalills cykel med alldeles lagom för lite luft i däcken för att det ska vara bekvämt att cykla.
Dagen efter med nyinförskaffade dragarmskulor och en stunds svetsande är jag på plats igen, Maskinen kopplas på och jag lyfter hydrauliken "och framhjulen..." Väl medveten om att jag spenderat större delen av min senast lediga tid på att bygga en mycket menigslös gungbräda eftersom framhjulen har noll markkontakt känner jag mig besegrad. Jag ringer då min äldre bror och på 20 minuter står vedmaskinen hemma på vedbacken.
Vad har vi då lärt oss av detta? Jo, stor vedmaskin välter ofta liten dexta och gammal traktor rostar aldrig förutom i tanken.

Konsten att byta en glödlampa.

Genom ett smärre under passerade vår alldeles fantastiska s6:a genom besiktningen häromdagen utan vidare bekymmer. Fick dock anmärkning på vänster helljus som inte fungerade.
Efter att ha varit i den kungliga hufvudstaden hela veckan och tampats med friktionsdäcksidioter och självmordspiloter samt stjärnkvällen igår bestämmde jag mig för att ta halva dagen på kontoret idag och försöka lista ut vad jag gjort den senaste månaden och för att förhoppningsvis kunna kanske evetuellt ta lite betalt för det jag möjligtvis har gjort under den gågna tiden.
Planen föll väl ut och efter att detta var fört till handlingarna hade jag att välja på att städa firmatrucken eller byta helljuslampa på Audin. Valet var enkelt.
Problemet nu var att Ingalill var på jobbet och bilen likaså, men glad i hågen åkte jag ner och knackade på hos dagis och lånade nyckeln av min kära sambo. Väl framme vid bilen vid isande nordanvind kunde jag snabbt konstatera att en v8 nertryckt i en audi inte nödvändigtvis ger utrymme för särskilt mycket service vid strålkastarregionen. Väl medveten om att ishavskylan skulle erövra den lilla uns av känsel det fanns kvar i mina fingrar började jag dock demotera där ute på parkeringen. Första anblicken var dock tämligen positiv därest hela bakstycket på strålkastaren lossades men två snäppen. "men" då heljuset är "eftermarknadskonverterat" till xenon av någon som jag skulle kunna gissa inte har någon som helst tanke på nästkommade lampbytare fanns där inne betydligt många fler kablar än man någonsin skulle kunna tro, vilket inte underlättade arbetet nämnvärt.
Fick iallafall lös lampan och åkte således ner mot staden där jag äntrade mekonomen för att köpa en ny. Tydligen så står det numera inte på lamporna hur många watt dom är på vilket ledde till att jag blev tvungen att vända på klacken, åka tillbaks till Forsse, gå in på dagis och låna nyckeln, gå ut och läsa på drivdonet, gå in och lämna tillbaks nyckeln för att sedan åka tillbaks till mekonomen. Denna gången hade lyckan vänt. 275 kr senare var jag ägare av en ny xenonlampa på 35 watt. Väl på plats igen spenderade jag cirka 20 minuter med att lysa med lampa och skära mig på vassa plastkanter innan jag fick den där j*vla stålbygeln på plats, den lossnade såklart i början av historien och kunde sitta på fyra sätt varav ett var rätt. Och att kolla på andra sidan gjorde mig inte lyckligare då jag med all sanolikhet blivit tvungen att demontera luftburken för att få bort plastkåpan.
Nu kan vi ju gissa om lyset fungerade när jag bytt lampan? det förstår vi ju alla att den inte gjorde, men så bara av en händelse skiftade jag drivdonet från högra sidan "tog 10 sekunder" och viola!!
Och ni kan väl refrängen vid det här laget? Jag gick in på dagis, lånade nyckeln, åkte på mekonomen, etc etc.
Ett drivdon en lampa och 800kr senare så har vi nu två fungerande helljus, vilket med råge är det billigaste jag någonsin kommit undan en besiktning med.
I övrigt så var det stjärnkväll igår på hullsta gård där sociteten i sollefteå och högviltet bland företagarna var på plats, åsså jag. Det är Inte ofta här i världen jag känner mig på fel kant men igår var jag verkligen en katt bland hermelinerna. Eller en Englishman in New York. Det närmaste jag kom en kollega igår det var min forne arbetskamrat och vapendragare Fredrik Söderlinds sambo.
Nu vann jag inget pris igår men det var såklart en ära att vara nominerad. Det enda jag tycker är synd med att jag inte vann är att jag inte fick hålla tal, ni ska veta att researchen och förberedelserna varit gedigna under dom gågna veckorna, Men det får väl bli en annan gång.
Till sist vill jag bara säga: Jag är inte bitter.

Nu har sista flingarn lämnat Emils cornflakespaket...

Skulle jag tro att grannarna nu tror. Riktigt så illa vill jag inte påstå att det är, även om jag har mina stunder. Som idag till exempel.

Familjen Lide'n Engströms favoritkisse "Tusse", som uppnåt den respektingivande åldern på 19.5, och still going strong. Han är dock lite stel i benen när han legat, hör lite dåligt och sköter inte sin långa päls lika bra som förr. Därför har jag på slutet gått lös med "hundtrimmern" på honom nå'n gång emellanåt för att ta bort tovor, något som han konstigt nog inte har något emot.
Så idag efter jobbet hörde jag han "jolme" utanför dörren som han brukar när har ser att man är hemma. Nu får han ju inte vara hos oss längre stunder eftersom Ingalill är allergisk, men han brukar få komma in och dricka vatten ur kranen i badkaret och titta sig omkring kortare stunder.
Eftersom Ingalill jobbade idag såg jag det som ett ypperligt tillfälle att frisera bort lite hårbollar.
Sagt och gjort så riggade jag fårsaxen i duschen, tog Tusse med mig och gick lös. Gick kanonbra och snart låg det en halv katt på golvet som jag varsamt la i en påse och knöt ihop. Problemet är nu att jag behöver duscha eftersom jag är full i katthår, Tusse skulle alldeles säkert vilja hoppa upp och gosa ner sig i våran säng eller på något annat sätt kontaminera tillvaron för mig kära sambo under tiden jag sköljer av mig. Kom därför fram till att det nog vore bra om han fick gå hem till sig "Johan och Annika" och vila upp sig lite. Iförd endast vita boxers, t-shirt och hörselskydd samt Gummistövlar tar jag Tusse under armen och springer "det är kallt på Gruvberget i oktober" uppöver. Såklart "!!" kommer då på vägen en människa hurtandes fram medelst stavar. Jag riktigt kände hur tankegångarna snurrade i hennes huvud, jag vet inte vem det var då våra blickar inte möttes eftersom jag låtsades som att det var världens normalaste sak i världen att bära runt på en halvrakad skogskatt iförd kalsonger och gummistövlar. Jag kände mig som Emils pappa Anton när han händer halvvägs in i Trisseboda. "nu blir jag till spektakel för hela Lönneberga!"
Aja. Tusse var iallafall väldigt nöjd och glad. Och hör ni på byn att nu har det brunnit fullständigt för Emil så ta det med en liten nypa salt...

Brev till Elgiganten

Bäste Elgigant!

 

Vill bara börja detta brev med att klargöra att detta inte är ett klagobrev, vi är tvärtom otroligt nöjda med er generositet hittills i vårt ärende. Innan ärendet anförs vill jag att vi alla tänker på vad ordet ärlighet innebär. För att citera den oändliga kunskapsbanken wikipedia:

 

Ärlighet är en personlig egenskap. En ärlig person är en person med en stark benägenhet att berätta sanningen. Ärlighet betraktas av många som en moraliskt eftertraktansvärd egenskap, en dygd.”

Under historiens gång tycker jag att vi har detta i åtanke och samtidigt funderar på hur ärlighet skall hanteras, läs belönas...

 

Det hela startade den dagen min kära sambo Ingalill insett att mobiltelefonparken behövde förnyas. Efter intensivt sökande fann hon att en Sony Ericsson xperia x10 föll henne i smaken.

Ett visst sökande gjordes för att hitta rätt pris samt lagerstatus och det visade sig att Elgiganten låg bäst till på dessa punkter, beställningen var ett faktum.

 

Efter dagar av förväntan kom så meddelandet om att paketet anlänt till postens utlämningsställe. Glad likt ett barn på julafton fullproppad av godis och i väntan på tomten ilade Ingalill för att hämta sitt paket.

Uppsynen vid återkomsten kan associeras med en elak rabiessmittad geting förföljd av ett serietidningsmoln av regn och blixtar.

 

Paketet som fortfarande var oöppnat var inte rätt storlek för att kunna innehålla en telefon, snarare två par skor. Helt övertygad om att det var fel paket vägrade min kära sambo att öppna paketet, efter en noggrannare undersökning av följesedeln upptäcktes att allt verkade vara i sin ordning sånär som på vikten.

Nyfiken som jag är så öppnade jag paketet och däruti föll min haka.

 

Det vi fick se var inte en telefon utan tio.

Efter att hakan återkommit och åter justerat sig i min käke förstod vi att ett paket som det stod på kartongen såklart var en kartong med tio.

 

I detta ögonblick kände jag mig som han som alltid hittar pengasäcken efter bovarna slängt bytet för att rymma från polisen. Tanken på att för ett år inte behöva fundera på vad man ska ge släkten i julklapp kittlade ordentligt. När adrenalinet och reptilhjärnan lugnat ner sig insåg vi båda att det enda rätta ”se ärlighet” var att kontakta Elgiganten.

Därefter ringde Ingalill för att förtälja att hon fått fel i sin order. Personen på kundtjänst kunde varken tro sina öron eller förstå hur hon har kunna erhållit dubbla telefoner.

Han blev inte mer förstående när hon berättade att hon fått tio.

 

Efter detta blev en fraktsedel hemskickad med tillhörande frågeformulär för ifyllning.

I detta formulär uppmanades om eventuell hittelön i form av en egenhändigt tillverkad ruta i frågan om varför man vill skicka tillbaka produkten.

I hopp om att ärligheten varar längst, god karma etc etc skickades paketet tillbaka till Elgiganten.

 

När vi så i skrivande stund ännu inte hört något från er så dras gärna slutsatsen att den goda gärningen var förgäves.

Från ett något subjektivt perspektiv skulle man kunna tycka att en hittelön på 10% av värdet  eller någon annan form av uppskattning skulle vara på sin plats.

 

Vi hyser i alla fall stora förhoppningar om att den goda gärning vi utfört kommer att uppskattas från er sida. Skulle så inte vara fallet så kan alltid faktura för lagerhållning, retur av material, bilkostnad samt arbetstid skickas utan större problem.

 

Vi hoppas och tror att detta inte ska behövas samt att ni för en gångs skull frångår ert motto ”det är dumt att betala för mycket”.

 

Med vänlig hälsning Emil Engström, Ingalill Elfgren.


Smeknamn

Gokväll! Länge se'n sist! "Som per Gessle skulle sagt".
Kom ikväll att tänka på en tämligen intressant företeelse.
Det hela började med att jag var inbjuden att dinera hos min kära mor, i detta sällskap befann sig diverse människor som såg till att konversationen aldrig tedde sig tyst och pinsam.
I vanlig ordning började släktskap och hemmanen uppräknas på löpande band.
Mitt i samtalet kom en man på tal, vars namn bör bevaras skyddat för dennes integritet.
Till saken hör att personen som vidtalade den andra parten i konversationen inte bor inom dessa breddgrader större delen av året.
För att göra en lång historia längre ska jag berätta vad som hände och när.
Cirka 1995 då Emil var 12 år fyllda fanns ett stort intresse för det agrikulturella arvet.
Till följd av detta utfördes tappra försök att odla diverse växter på min dåvarande mosters "RIP" ägor.
Situationen Som uppstod var att alla ägor arrenderades ut till herr X i ett försök att öppna vidderna.
Följden av detta var att X förintade mina surt förvärvade försök att bedriva någon form av växtlighet på ovan nämnda arrende genom att fräsa ner mina potatisplantor till oigenkännlighet.
I full frustration och som den upproriska ungdom jag var "är" klättrade jag upp i närmaste björk "varför vet jag inte, kanske någon amatörpsykolog kan förklara detta?"
Väl på plats var de enda ord jag lyckades framkalla endast en beskrivning av X iförd peltorkåpor samt hoppandes upp och ner i sin trakotrhytt. Detta sammansatt bildade ett ord som kan beskrivas som en skivvändade människa med stora hörlurar.
Av någon anledning har detta uppenbarligen spridit sig ända till Uppsala eftersom ovan nämnda sommargäster vidtalar denne med det smeknamn som uppkom en se'n sommarkväll högt upp i en av björkarna på Gruvberget.
Eftersom detta är 18 år sedan och X fortfarande går under namnet Y hos gemene man måste tyda på att smeknamnet var utomordentligt passande för denne.
over and out!

Kommentar överflödig

saxat ur chatt med teliamedarbetare efter att ha genomlidit 35  minuter i telefonkö och sedan stött till "lägga på-knappen i fickan".

   
Du betjänas av Joakim
09:08:49 Chatten är placerad i kö
.

09:08:51 Din handläggare Joakim har kommit in i chatten
09:08:51 Joakim Välkommen, jag heter Joakim, vad kan jag hjälpa till med?
09:09:16 Emil Engström Hej och god morgon.
09:09:43 Joakim God morgon
09:09:57 Emil Engström Jag har tappat synken på mitt modem och får inte igång det. stängde av igår p.g.a åska och fick inte igång det igen.

09:10:22 Joakim Okej, vad har du för hemnummer.
09:10:47 Emil Engström har varit med om detta en gång förut och då var det en vänlig själ på supporten som gjorde någon form av reboot av nåt slag och då funkade det direkt.
jag har telnr 0620 10910

09:12:38 Joakim Jag har ingen kontakt med modemet alls.
09:12:54 Joakim Lyser internet och broadband?
09:13:15 Emil Engström nej, jag har ingen synk..

09:13:28 Joakim Vad har du för mobiltelefonnummer?
09:13:40 Emil Engström 0702259297
09:13:53 Joakim Station är skadad av åskan, jag skickar en tekniker.
09:15:35 Emil Engström vad har vi för tidsperspektiv på detta må'n tro?
09:15:46 Joakim 3-5 arbetsdagar som max
09:18:53 Emil Engström Helt fantastiskt...
09:19:37 Joakim Ja, det tar lite tid just nu. Teknikerna är överbokade tack vare åskan.
09:20:04 Emil Engström tur att jag inte ringde supporten för då hade det tagit 3-5 dagar till innan jag överhuvudtaget fått tag i en människa. tack för hjälpen och ha en bra dag!


----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------


Är det inte en underbar väld vi lever i där man lyckats sätta arslet i bevlådan så kopiöst att man har hela tillvaron upptecknad hos ett företag som behöver 3-5 dagar för att få ut en gubbe på en felsökning. Och allt detta bara för att jag plockade ner dom där jävla parabolantennerna från husväggen i helgen..

........

Bra att veta om Florida och dess invånare

Det mesta är förbjudet, it's the LAW!
Du får inte ha hund på stranden.
Du får inte svänga vänster, om det inte finns en skylt som säger att du får.
Man får alltid svänga höger, även vid rött, bara du stannar först.
Du får inte pussas, visa snoppen eller tuttarna offentligt, men du får köpa en revolver på konsum.
Allting, och då menar jag ALLT, är "enligt Ronny, och jag är beredd att hålla med" minst 30% större i USA
en halvliters flaska är ex 0.6 liter.
En amerikansk toalett gör av med ungefär tre ggr så mycket vatten per spolning som en svensk, tur det inte finns så många amerikaner "ironi"
Toapapperet är värdelöst.
Personalen i butikerna är otrevligt trevliga, här hemma är dom trevligt otrevliga.
Man skall akta sig för light-öl, det är tydligen folköl "blev jag varse efter ett köp av ett 18-pack"
Anders W frågade mig om jag visste vad likheten mellan att knulla i en kanot och dricka amerikansk öl var?
Svaret är: Fucking close to water, är beredd att hålla med.
Obama är "the devil" han förstör deras "fina" land och sjukvårdsförsäkring är det dummaste de flesta har hört talas om.
VVS-standarden motsvarar svenskt 1960-tal, men är givetvis bäst i världen.
Allt VVS finns i en modell, dvs American standard= one size fits all.
Man får en plastkasse per sak man köper i butiken.
Man blir kallad honung av gamla tanter i snabbköpen =/.
Om någon mot förmodan skulle veta att sverige existerar och är ett land så är den ständiga frågan "hur kallt har ni egentligen??"
Vägarna och gatusystemen är hur bra som helst "allvarligt!"
Man ska inte vara rasistisk och tycka illa om folk, förutom kubaner.
Det finns förmodligen världens bästa radiokanaler där.
Det finns apotek var 500:e meter efter vägen. även med 24h drive thru..
Svensk coca cola är mycket godare än deras, kaffet ska vi inte ens nämna.
Irak-kriget är ett jättebra påfund.
t-benstekarna är värda att importera.
Bara för att ett ställe heter Kennedy space center betyder det inte nödvändigtvis att det är det just det KSC man vill komma till.
Källsortering existerar inte, allt går i samma tunna, och den luktar inte hallon vill jag lova.
Permobilerna och rullstolarna i affärerna är inte endast till för de handikappade, utan även dom som är för lata "läs fet" för att orka ta sig runt för egen maskin.
Det är bara kvinnorna som är elaka i trafiken.
Minsta vodkaflaskan på Pappys liqour store är på två liter.
Hellre en båt i hamnen är ett hus på gården.
Det är viktigt att stå "bakom" linjen, annars blir man utskälld och deporterad.
Förstår du inte vad Gangsta-rapparen bakom glasrutan på flygplatsen säger är det ditt problem.
Ett par Levis-jeans kostar 20 dollar.
Man ska inte hyra GPS på biluthyrningsfirman för det är svindyrt "fråga mig"

Jag bör kanske förtydliga att detta är en alldeles subjektiv uppfattning om den amerikanska kulturen och dess innevånare.

Jag skulle kunna forsätta hur länge som helst med denna utläggning, men jag slutar nu innan jag själv blir less.
tänkte egentligen publicerat detta inlägg när vi var på plats men hamnade förmodligen i någon form av koma efter askmolnets framfart. men nu snart en månad efter vi kom hem så tog jag mig i kragen. Ni har väl alla läst Ingalills blogg och sett hur otroligt superbra vi har haft det. Nu tar vi Kaliforninen nästa gång, eller vad säger du Ronny?
Se'n kan man ju hoppas att man inte blir stoppad av naturkatastrofer, oljeriggar som går sönder, oväder, flygrädsla etc etc.
Hur som helst är det jävligt skönt att komma hem!



Om

Min profilbild

EnKA

RSS 2.0