Detta jävla fredagsmys! (?)
Satt mig ner nu när jag kom hem och funderade på om jag skulle grotta ner mig i pappershögen som växer allt större men kände att lusten att blogga var större, och min bloggfrekvens är ganska låg så ni kan ju gissa hur sugen jag var på fakturering ikväll.
Jag tänkte spinna lite på det som Niklas "Ford" Persson ofta kommenterar å fejjan. Det är det här med "myset", vad i hela h-vete är det och vem har anammat detta till för att sprida likt en pest över mänskligheten?
Svaret är såklart chipsreklamen, men det jag inte förstår är hur denna barnvisa tillägnad en friterad potatisflinga kan starta denna löpeld.
Är verkligen världen så hemsk att man som meddelsvensson vandrar i ett vaccum hela veckan för att sedan överladda fredagen med MYS och trevligheter. Jag som anser mig ha en viss verklighetsuppfattning har väldigt svårt att tro att det "mys-s skriver man så?" överallt varje fredag, speciellt inte tack vare en påse chips.
Jag skulle även vilja veta vad det är för skillnad på fredagsmys och vanligt "mys", eftersom alla numera verkar gå omkring snuffandes och gnussandes på rosa moln i morgonrock och bautatofflor så fort man kommer hem från jobbet torde fredagarna vara en fullständig mysorgie badandes i chips, godis och fullständig eufori?
Se'n förstår jag inte hur man som barn kan överhuvudtaget vara sugen på slisk på fredagarna eftersom termen lördagsgodis inte verkar existera längre då de flesta barn idag verkar ha ersatt mat med godis.
På min tid då var det godisförbud på veckorna, hade man gjort rätt för sig så fick man lite lördagsgodis när den dagen vankades, att mängden var tämligen begränsad kan ha haft någonting att göra med min att min överskottsenergi knappast lär ha gynnats positivt av en massa onödigt socker, förmodligen skulle jag springa omkring som hackspetten på Kalles Jul, som inget barn i hela sverige idag vill titta på eftersom det finns 15 barnkanaler att se på med mycket bättre barnproram.
Nä! Tacka vet jag när jag var liten, då såg man på Macken, Lucky Luke, och Astrid Lindgrens filmer tills vhs-banden gick av, och se'n tejpade man ihop dem och såg dom igen.
Jag tror i all ärlighet att man inte ska få allt serverat på en gång här i världen bara för att man vill ha, jag tycker personligen att resan till det jag vill ha är viktig, annars är det ju inte värt nå'nting om man inte måste kämpa för det. Eller?
Jag tänkte spinna lite på det som Niklas "Ford" Persson ofta kommenterar å fejjan. Det är det här med "myset", vad i hela h-vete är det och vem har anammat detta till för att sprida likt en pest över mänskligheten?
Svaret är såklart chipsreklamen, men det jag inte förstår är hur denna barnvisa tillägnad en friterad potatisflinga kan starta denna löpeld.
Är verkligen världen så hemsk att man som meddelsvensson vandrar i ett vaccum hela veckan för att sedan överladda fredagen med MYS och trevligheter. Jag som anser mig ha en viss verklighetsuppfattning har väldigt svårt att tro att det "mys-s skriver man så?" överallt varje fredag, speciellt inte tack vare en påse chips.
Jag skulle även vilja veta vad det är för skillnad på fredagsmys och vanligt "mys", eftersom alla numera verkar gå omkring snuffandes och gnussandes på rosa moln i morgonrock och bautatofflor så fort man kommer hem från jobbet torde fredagarna vara en fullständig mysorgie badandes i chips, godis och fullständig eufori?
Se'n förstår jag inte hur man som barn kan överhuvudtaget vara sugen på slisk på fredagarna eftersom termen lördagsgodis inte verkar existera längre då de flesta barn idag verkar ha ersatt mat med godis.
På min tid då var det godisförbud på veckorna, hade man gjort rätt för sig så fick man lite lördagsgodis när den dagen vankades, att mängden var tämligen begränsad kan ha haft någonting att göra med min att min överskottsenergi knappast lär ha gynnats positivt av en massa onödigt socker, förmodligen skulle jag springa omkring som hackspetten på Kalles Jul, som inget barn i hela sverige idag vill titta på eftersom det finns 15 barnkanaler att se på med mycket bättre barnproram.
Nä! Tacka vet jag när jag var liten, då såg man på Macken, Lucky Luke, och Astrid Lindgrens filmer tills vhs-banden gick av, och se'n tejpade man ihop dem och såg dom igen.
Jag tror i all ärlighet att man inte ska få allt serverat på en gång här i världen bara för att man vill ha, jag tycker personligen att resan till det jag vill ha är viktig, annars är det ju inte värt nå'nting om man inte måste kämpa för det. Eller?
