Slav under tekniken
Mitt förhållande till den kungliga hufvudstaden är inte det allra bästa, det är ett ömsesidigt hat oss emellan som står stadigt likt kinesiska muren. Ehuru har det under min sista färd till mitt alldeles egna Mordor kommit till min kännedom att vardagstekninken sätter käppar i mina hjul.
Jag har av princip se'n jag köpt GPS följt denna slaviskt likt de tre vise männen följde stjärnan i öster. Men nu när sommaren är här och nu 75% av alla farbara vägar i Sthlm utgörs av vägarbeten "till skillnad mot de 72% i vanliga fall" insåg jag att jag kanske ska prova att följa skyltar istället för fru Garmin, detta efter att min avfart "164" inte fanns kvar och jag hamnade på ett ställe där jag kände igen migenbart eftersom jag kört fel där förut.
Av erfarenhet vet vi att navigatorns verklighet och den vi lever i inte alltid stämmer överens och att kennedy space center lika gärna kan vara en bank femton mil ute på vischan.
Jag brottade mig iallafall igenom den underbara rusningen och tog mig ut på värmdö dit jag skulle. När jag sedan skulle hem så fick fru Garmin endast agera back seat driver, ungerfär som min kära mor, fast hennes volym stiger ju närmare korsningen man kommer och jag har inte hittat volymjusteringen än. Nu tror jag å andra sidan att mamma Karin skulle vara 1000 ggr bättre guide i Sthlm än min GPS. Iallafall så åker 222:an från Gustavsberg i godan ro och förbereder mig att stångas med sl-bussar och skäggmuppar i stuprörsbyxor, helt plötsligt när jag närmar mig staden uppenbara sig likt en oas en skylt som det står E4 på. GPS:en vinkar höger men jag svänger vänster "wild n' crazy". Jag hamnar i en tunnel som inte tycks ha något slut utan fortsätter och fortsätter, undertecknad är fullständigt övertygad om att komma ut på andra sidan Narniagarderoben men helt plötsligt är jag ute på E4:an i norrgående riktning.
Det som alltså har skett är att jag i min fullständiga tro på tekniken har följt min GPS som velat dra in mig i centrum varenda gång jag åkt till Stockholm. Jag som den primitiva norrlänning jag är har såklart trott att detta är enda vägen genom staden. Tankarna har gått: "Men hur kan man vara så in i helvete dum att man måsta ha in alla bilar IN i stan?" "Men ÅÅÅÅÅÅÅ" "Hur kan man välja folk som drar vägar på detta vis???" etc etc.
Så på grund av min personliga inkompetens och närsyntet har jag inte brytt mig om att kolla skyltar utan lyssnat på den stränga damen i navigatorn. Jag ska inte säga att Stockholm och jag har försonats men vi har iallafall fått ett beacon of hope. Vi ska alla vara glada att Frodo inte hade GPS när han skulle till Mount doom för då hade Sagan om ringen haft lika många episoder som Glamour.
