Vad är oddsen?
Ni som känner mig vet att jag alltid hävdar att fru fortuna inte alltid låter bollen rulla åt mitt håll. Av någon outgrundlig anledning har en vulkanj*vel som inte varit aktiv se'n sundsvall brann börjat spotta aska värre än soteld ur blå-ekkes hyreshus.
Gemene man skulle troligen se detta som en välsignelse att sitta strandsatt i ett varmt paradis, förvisso helt rätt, jag lider inte så jättemycket förutom att jag tappar en massa jobb där hemma, men jag kunde lika gärna legat på golvet på en flygplats och snusat heltäckningsmatta iklädd handbagage. Nu sitter jag i ett 25gradigt florida med en GT i handen, har precis varit med min käresta och tittat på en underbar solnedgång så jag ska inte klaga. Men håll med om att det är lite lustigt.
Jag är, som dom flesta vet maniskt flygrädd. Jag är helt övertygad om att när jag sätter mig i ett plan att jag aldrig kommer komma ner levande. Detta är "vilket jag vet" en helt irrationell rädsla som enligt alla fakta saknar grund bla bla bla. Men när vi åkte hit gick allt så fantastiskt bra. Bortsett från att på flyget från arlanda satt vi på absolut sämsta säten vilka var fullständigt orörliga i alla lägen, tillika en flygvärdinna vars uppenbarelse kan jämföras med den store svarte mannen i "the green mile", med ett lynne som drog tankarna till Sussane Reuters rollfigur i Yrrol, men jag tog mig hit levande och tänkte i mitt stilla sinne att nå'nting kommer att hända. och voila!
Men jag är inte bitter...
Som sagt.
I mitt stilla sinne tänkte jag i sann Dan Lidén-anda att "de hänne kom aldri å gå", typ att det här kommer vi att få sota för. Och sotet föll i form av aska från Island. Nu är vår avfärd ombokad till lördagen den 24:e och det känns faktiskt helt ok. I värsta fall får jag söka "Erika sluta läs nu" svartjobb hos någon rörmokare här på byn för att få vardagen att gå ihop.
Hur det än är så tänker jag se det positiva av detta och njuta "om vi nu får stanna en vecka till" och ladda batterierna, för det lär nog fan behövas när vi kommer hem.
