Min bästis..
Så har alltså dagen kommit som jag bävat inför så många år. Jag kommer på mig själv att klaga på gamla östermalmstanter som gulligullar och hela deras tillvaro verkar kretsa kring deras små handväskhundar eller tjocka innekatter, men när det väl kommer till kritan är jag nog precis likadan om inte sju resor värre.
Det är helt otroligt vilket intryck ett husdjur kan göra. Allas vår Tusse har alltid funnits här vare sig man ville det eller inte. Antingen för att avgrundsjama för att få komma in och dricka vatten i badkaret eftersom vattenskålar inte duger, ligga i torktumlaren och håra ner alla nytumlade kläder, eller stryka sig runt benen precis när man plockat oljepluggen ur tråget på bilen, eller varför inte titta in i förnstret på övervåningen hos grannarna ståendes på en sexmetersstege, eller komme nerkanandes som ice-age ekorren från samma grannars altantak.
Denne pälsbeklädda varelse har alltid varit i närheten här hemma, alltid ett par steg bakom, eller framför och alltid med glatt jam till svar. Jag tror och hoppas att han haft det bra hos oss på berget, efter att första året fått vara innekatt nere på sta'n. Jag minns att det gjordes tappra försök att klättra uppför flaggstången första gången han fick vara ute. Det gick inte så bra trots att han hade två varv runt huset som ansats.
Det känns helt absurt att man sitter och gråter och sörjer en gammal katt men Tusse har liksom varit nå'n form av bestående punkt iallafall i min tillvaro, alltid hemma, alltid glad. Ungefär som SkallePer i Ronja Rövardotter. Och jag säger som Mattis sa: Han fattas mig!
Sov gott gubben!!
